Studerar din son på gymnasienivå eller eftergymnasial? Får han studiebidrag/lån? Hur gammal är han? 🙂

Lite frågor! ^^

Den som studerar bor ju betala mindre iallafall. Ar det pa gymnasial niva med 1050 eller vad man nu far sa kan du inte krava mer an 500. For den som har inkomst bor betala 3-4000 tycker jag for boende, mat, tv etc. Det ar fortfarande riktigt billigt och han tjanar pa att bo hemma aven med den utgiften.

Jag anser inte att det är säkert att han som studerar skall betala mindre (förutsatt att vi talar om eftergymnasiala studier) denna son kommer troligen i framtiden att få avkastning på sin utbildning och därmed få en högre inkomst än den förvärvsarbetande brodern. De flesta som studerar eftergymnasialt får bära sina egna kostnader, 3000 kr understiger en ordinarie hyra… Det handlar om individuella val och båda "bor" i samma utsträckning vad jag förstått.

Betalar du eller dina söner maten? 3000 kr anser jag var ett mycket förmånligt pris om det då täcker "samtliga" kostnader för kost och logi. De vänner jag har haft som bott hemma under tiden de studerat har bidragit till kostnaderna därhemma (med fåtal undantag).

Tack för era svar. Han som studerar gör de för a-kassebidrag 3000:-/mån. Det är genom a-kassan han fick denna utb då han inte lyckades få något jobb. De är 22 (tvillingar). De hjälper till och handlar lite ibland, om jag inte är hemma en helg tex… Men i det stora hela så står jag för det mesta.

#4 Eftersom du inte är försörjningsskyldig så har du egentligen rätt att ta hyra samt kostnader för mat, hygien etc efter vad de tjänar.

Vid 22-års ålder anser jag att du bör bära dina egna kostnader för uppehälle, om det inte finns särskilda skäl som talar emot detta.

Jag har haft svårt att förstå vänner som under studietiden vänder sig till föräldrar vid slutet av månaden, alternativt låter föräldrar betala kurslitteratur eller linser som exempel. För mig sänker det självständigheten något enormt, är du vuxen bör du i största möjliga mån ta ansvar för ditt eget liv och din egen ekonomi om inte särskilda skäl föreligger. Sedan kan det givetvis finnas särskilda omständigheter vid vissa tillfällen som gör att extra stöd/lån behövs, men som regel.

Att han har en totalinkomst på 3 000 kr gör det givetvis svårt att ta ut hela summan, så troligen får ni hitta en alternativ lösning. Frågan är dock vad han hade levt av om du inte bekostat hans uppehälle?

Dina söner skall självklart betala för att bo hemma hos dig. Du har inte längre någon som helst underhållsskyldighet när de är 22 år. Kolla gärna på konsumentverkets hemsida vad kostnaderna ligger på inkl. mat, hygien, mm. Skriv ut sidorna och kalla sönerna till familjeråd. Glöm inte berätta för dem att du hade klarat dig med mindre (läs=billigare!) bostad om de inte bodde tillsammans med dig. 

Sen är det bara begära in "hyran" eller så får de flytta. 3-4000 i "hyra" låter rimligt tycker jag.

Jag är vuxen, studerar och bor hemma med ensamstående förälder. Då vår ekonomi har sett lite olika ut under olika perioder (exempelvis när jag hade noll inkomst betalade jag inget, när jag jobbade och tjänade hyffsat betalade jag mer än nu osv) så har den summan jag stått för varit olika men i dagsläget ser det ut såhär:

Jag får ut ca 40-50 % av motsvarande min förälders lön. Till att börja med betalar jag givetvis mitt intresse själv (häst) och så även alla mina sjukvårdskostnader (kroniskt sjuk), kläder, nöjen, mobilabonnemang, kollektivtrafik/busskort, böcker osv. 

Sen betalar jag varje månad 500:- till bensin (knappt en tank) eftersom  inte kör själv men ofta åker med och ibland blir skjutsad om det är något särskilt etc. Dessutom betalar jag varje månad 1000:- i matkostnad + att om det är något särskilt jag vill ha som inte ryms i matbudgeten (exempelvis köpa en lyxigare köttbit till något särskilt tillfälle etc) så köper jag det själv extra. Småhandlar jag av någon anledning (mjölken slut osv) så betalar jag givetvis det själv. Vid utebesök så turas vi om att bjuda. 

Utöver detta betalar jag internetabonnemanget som hela familjen använder och jag köper ofta saker till hemmet (nya gardiner, enstaka möbler, köksprylar och liknande, jag bor ju här också!) för mina egna pengar. 

Jag tycker att som hemmaboende vuxen ska man betala för sig efter sin egen förmåga. Visst, jag betalar ingen hyra eller el men jag hjälper till med andra kostnader åtminstone och vi båda är nöjda med det jag betalar. Skulle jag ha en högre inkomst skulle jag givetvis betala mera.

Konsumentverket har beräknat att en 20-åring hemmaboende kvinna bör betala ca: 3680 kr/mån hemma, samt stå för alla personliga kostnader så som hygien, kläder och resor. För en 20-årig hemmaboende kille skulle kostnaden istället vara ca 4110 kr/mån, givetvis även här plus alla sina personliga kringkostnader. 

Med kostnaderna ovan så sparar ungdomen i fråga ungefär 4000 kr/mån på att bo hemma och betala istället för att bekosta ett eget boende. (Givetvis endast räknat på löpande kostnader, första gången du flyttar fordras även investeringar i möbler, husgeråd och inredning etc.)

Det finns en utförlig tabell i länken ovan på hur detta har räknats ut, samt de totala kostnaderna och motsvarande alternativ om du skulle be ensam istället. Tyvärr gick det ej att kopiera över tabellen, den blir felformaterad och oläslig när man skall publicera, så den intresserade får kolla på länken.

Inte så konstigt att de biter sig kvar hemma när det inte kostar något!

Tack för alla svar. Tabeller med siffror osv är en bra grej att ha som "mall". Blir även en liten tanke på att det är mer än bara hyra o mat som kostar..

nettipletti; så är det ju absolut. Samtidigt fordras inte samtliga kostnader i tabellen fullt ut för alla, utan man får tänka lite själv och se hur ens egna situation ser ut… =)

När det gäller hyran ska man inte heller glömma att om de inte hade bott hemma kanske du hade kunnat flytta till en mindre lägenhet med lägre hyra.

En variant är ju att du hyr ut rum till dem, och att den studerande sonen söker socialbidrag och uppger den hyreskostnaden. Det innebär å andra sidan att du måste redovisa hyresintäkterna som inkomst, så kolla upp det och räkna på det i så fall, jag har inte stenkoll.

#9 har ett bra tips, titta och jämför med tabellerna och försök komma fram till vad som blir rimligt för er familj.

Aniara4; enligt text-tv så är det skattefritt med hyresintäkter upp till 40 000 kr/år, exakt hur de har räknar ut detta vet jag inte och summan skall tas med en nypa salt då det gäller lite olika regler baserat på huruvida du hyr ut i hyresrätt/bostadsrätt/egenägd fastighet. Kan klistra in länkar till de aktuella reglerna strax. =)

Bra förslag om försörjningsstöd, däremot inte säkert att de accepterar det, eller anser att han är berättigad, men värt ett försök. Har han a-kasseersättning så är det inte alltid säkert att socialtjänsten vill hjälpa till, vid studier gör de det generellt inte utan då hänvisar de till CSN och deras studiestöd och lån. Men värt ett försök kan det vara. =)

nettipletti; har ni kommit fram till någon lösning därhemma?

Generella regler kring uthyrning av bostad på Skatteverkets hemsida. Att hyra ut delar av lägenhet beskattas som inkomst från kapital. Hur beräkningen går till och vad som gäller kan du läsa på Skatteverkets hemsida. 

Hyr du ut till din arbetsgivare gäller

följande regler

.

Jag tackar så väldigt mycket för era svar. Vi har diskuterat detta och kommit fram till att sonen med inkomst betalar 3000:-/mån fr o m nu i mars, den andre sonen betalar sina 500:-/mån plus att han hjälper till att handla lite vad som behövs då och då. Han har även en bil som han betalar omkostnaderna för. Jag lånar den ibland, betalar bensin såklart. Vi tycker detta låter som en bra lösning för alla. Sonen med inkomst söker ett eget boende, men tills han får det så kör vi på detta. Kändes jätteskönt med lite "skinn" på benen att ta denna diskussion med dem. Det gick jättebra, det visste jag förstås, de är snälla, goa och omtänksamma killar, bara det att jag är så "mesig", vill inte "ta pengar" av mina barn. Men tack vare er så förstår jag ju att de aldrig kan bli vuxna av att jag är snäll och gör livet så enkelt för dem. 😃

#16

Sonen utan inkomst kanske kan ta på sig lite mera sysslor i  hemmet för att lasta av dig. Det finns alltid något att hjälpa till med. Tvättstuga, dammsugning, målning och tapetsering, fönsterputs mm. Men dina killar kanske redan gör allt sånt.

#17 Absolut. Vi hjälps åt. Sonen med inkomst har fått egen bostad och flyttar om en vecka. Den andre sonen hjälper mycket till med att handla och laga mat, är oxå duktig på att städa osv. Så allt känns jättebra. 

Tack alla för era synpunkter 🙂

Hej är sjukpensionär med hemmaboende 22-åring,han är tvungen att betala hemma för mat,hyra mm. tyckte i början det kändes hemskt men finns inga genvägar varför skall jag sitta o låna pengar.Han är vuxen nog att göra rätt för sig har förklarat det för han och han förstår det fast inga av hans kompisar behöver inte göra det men med min sjukpension hade jag aldrig kunnat skaffa mat på bordet om inte han hade gjort rätt för sig och för det andra hur skall han klara sig när han flyttar om han tror att ingenting kostar pengar.😎

mellan 8000-10000 kr ut, då betalde jag 1500:- hem Över 10000:- då blev det 2000:- hem. Så har vi kört, inga problem för varken mig eller min syster.

Nu läste jag att sonen med fast arbete har skaffat bostad men annars så tycker jag att han borde betala hälften av alla de utgifter ni har gemensamt.
T ex hyra, el, tel, tv, internet, mat, hemförsäkring etc etc. ja allt sådant som ni nyttjat båda två.
Motivera? Ja det är ju faktiskt så att att saker och ting kostar och är det nu så att han ska bo själv så kommer han att bli ganska varse om att det blir dyrare om han bor ensam och ska betala allt själv. :)

Edit: väldigt gammaltråd såg jag nu

Detta är en gammal tråd och jag tror att situationen hast ändrats en hel del sen dess!

Jag är ensamstående och har en hemmaboende universitetsstuderande son. Han får studiebidrag och jag har aktivitetsstöd motsvarande a-kassa. 

Våra totala inkomster; aktivitetsstöd och studiebidrag, är så pass låga att vi under de kalla vintermånaderna hamnar en bra bit under gränsen för försörjningsstöd. Vi har elvärme och det är den fasta utgift som varierar starkt över året och som vissa år kan vara mördande hög under de kallaste månaderna. 

Sedan 7 september i år har a-kassan höjts ca 1000 kr för min del. Det innebär att vi nu hamnar en liten bit ovanför gränsen för försörjningsstöd - men blir det kallt och elen blir dyr - då hamnar vi långt under gränsen. 

Vi är vana att leva så här. Det har hittills fungerat i sju år med hjälp av släktingar, krediter och tack vare att barnen överfört nästan hela sina studiebidrag till den gemensamma ekonomin. En andra son studerar sedan ett år utomlands och är hemma bara under loven.

Jag har naturligtvis betalat allt mina barn behövt. Men handlar det om datordelar, filmer och andra personliga och inte nödvändiga prylar, har de betalat själva. 

Min äldste son har snuskigt hög skolavgift, över 8000 kr i månaden och en hyra som ligger på över 3000 kr.  Det säger sig självt att han inte klarar sig utan min ekonomiska hjälp. Så honom har jag hjälpt så mycket det har varit möjligt. Det betyder en hundring eller högst en tusing då han inte har pengar till mat. Någon gång har det varit pengar till hyran. 10000 kr på ett år är i vår värld en jättesumma, för andra är det knappt något.

Sonen som studerar utomlands har både lån, bidrag och merkostnadslån från CSN. Och de lånen ska han börja betala tillbaks även om han inte får jobb direkt efter avslutad utbildning.

Därför är jag mycket mån om att min hemmaboende studerande son inte tvingas ta studielån, även om det egentligen behövs. 

Det räcker att den ene har lån som blir besvärliga att betala tillbaks. Jag är beredd på att jag kan komma att behöva hjälpa till med dem.

För mig personligen är det självklart att jag hjälper mina barn på de sätt jag kan tills jag dör. Jag har ett känslomässigt och ekonomiskt ansvar som förälder - hur gamla de än blir. Tyvärr resonerar deras sedan tidernas begynnelse ursnåle far inte alls som jag, fast han har hög lön och lever mycket gott. Barnen har aldrig fått det de behövt av sin far - trots föräldrabalkens lagar,  manglingar och hot. Oftast inte ens då.

Detta innebär att mina barn är väldigt prismedvetna, kan snåla och spara, vet att allt kostar och är väldigt tacksamma att de kan studera trots min låga inkomst och vår ansträngda ekonomi.  Det de studerar är dessutom sådant de brinner för och har intresserat sig för sedan barndomen. De har kämpat sig igenom både dålig grundskola och betydligt bättre gymnasium och är nu på universitetsutbildning/högskola - trots sina funktionsnedsättningar - och de är fantastiskt duktiga på det de sysslar med. Just därför tror jag att de ganska snart kommer att hitta engagerande sysselsättningar som de kan leva hela sina liv med. Och kanske de även kan hjälpa mig ekonomiskt framöver om jag inte kan leva på min minimala pension. Vi hjälper varandra och kommer alltid att fortsätta göra det efter respektive egen förmåga. Det gäller inte enbart ekonomiskt utan även praktiska saker. Sådant jag skulle få betala för om jag anlitade någon.

#10  uttrycker "Inte så konstigt att de biter sig kvar hemma när det inte kostar något!". 

Så skulle jag aldrig tycka eller tänka!

Jag är glad så länge de vill veta av mig - och trivs med att bo med mig. Barnen är ändå den allra största gåva man kan få och kärleken till dem dör aldrig någonsin.  Aldrig har jag sett dem som en belastning. De är min största glädje tills jag dör. Och min största sorg när livet trasslar för dem.

#25 Fast det kan bli ett problem för dina barn istället, om de inte får lära sig hur världen är där ute så att säga… Att leva i en bubbla och tro att allting löser sig eller att de alltid litar på att ha dig där kan slå tillbaka när de måste stå på egna ben. Lär dom att klara sig själva också! 

Det är lätt hänt att du gör dem en björntjänst…

#25 så du ska ekonomiskt gå under för att du vill att dina VUXNA barn ska kunna bo hemma och bo gratis? Visst är det snällt. Men du sätter ris mot deras röv. Det finns andra sätt att få sina barn att älska en utan att det har att göra med pengar.

Jag var också ensam med mina 3 barn , de fick tidigt lära sig pengars värde och hjälpa till hemma . Idag som vuxna har de sagt " Tack Mamma , för att du lärde oss bli självständiga " ingen " Curling " här inte 😀

Verkar som om ni tror att jag curlar mina barn! Det har jag aldrig gjort. Det finns ingen som är mer självständig än de. Det var de redan tidigt. Säkerligen för att jag gjorde allt för att de skulle få ett bra självförtroende. 

De vet dessutom hur tight vi har det ekonomiskt och gör allt för att bidra med det de kan. De har tex aldrig fått behålla sina studiebidrag eller underhållsstöd, förutom ett par hundralappar. De vet hur mycket bröd, mjölk och fil kostar och att de måste spara eller jobba för att ha råd med något. De hjälper mig med sådant jag inte klarar själv. De handlar om jag ger dem en lista och den äldste har med hjälp av en kompis lagat min skruttiga bil. 

De har gett mig en dator som de byggt ihop av lämpliga begagnade och en del nya komponenter. Jag har också fått väldigt fina presenter. 

Vi tar hand om varandra på de sätt vi kan och är bra på.

Min äldste har åkt ensam på spelningar i Europa från det han var 18. (Han är artist och spelade.) Nu är han 21 och bor och studerar sedan 1 1/2 år i Europa.

Den yngste går på universitetet. Han klarar sig också själv när jag inte finns hemma eller om han är borta någonstans. Jämför man honom med hans klasskompisar så är han 10 gånger mer självständig än de flesta av dem. Han reklamerar själv dåliga produkter, helt utan min inblandning. Skulle inte tro att alla 19-åringar är så mogna och självständiga. Han hjälper sin mormor och sina klasskompisar med det tekniska inom datorernas och telefonernas värld. Och han lär andra en hel massa som för honom är helt självklart. Han har börjat planera för att flytta till Japan när han är färdig med studierna i Sverige. 

Båda barnen skrev in sig som arbetssökande på AF direkt efter avslutat gymnasium. Nu fortsatte de studera, men de vet vad som gäller med AF, A-kassa och vad som krävs av dem.

Nej curlat har jag aldrig gjort, bara tagit mitt föräldraansvar och sett till att de vet att jag alltid kommer att finnas för dem och deras framtida barn. Det kallas trygghet. Det är också till mig de vänder sig när något gått åt pipan och andra inte lyssnar eller vägrar göra det som är riktigt och rätt. Jag hade önskat att jag själv hade haft den tryggheten när jag växte upp, men det var aldrig tal om att be mina föräldrar om tröst, råd, support eller hjälp på något vis. Då talar vi om åldern från 11 år, som är det tidigaste jag kan minnas. Men även tidigare fanns mina föräldrar inte där för mig på det sätt en förälder bör finnas för att barnet ska bli tryggt.

Att ta hand om varandra är för mig att vara en familj. Vi kommer alltid att vara en familj hur långt ifrån varandra vi än befinner oss. Då spelar det ingen roll om det är jag som ber mina barn om hjälp - eller om det är de som behöver min.

Att du Aleya tror att kärlek har med pengar att göra får stå för dig. Det är inget mina barn har lärt sig. Däremot vet de att jag inte tänker främst på mig själv, utan att vi är ett team som hjälps åt. 

Skulle mina barn vara arbetslösa, stå utan bostad och/eller a-kassa, då skulle jag inte avvisa dem från att bo med mig. Det finns försörjningsstöd och bostadsbidrag att ta till när man hamnar i sådana lägen att man inte överlever enligt riksnormen på hushållets samlade inkomster.

Jag vet att det finns föräldrar som slänger ut sina barn när de gått ut skolan och inte längre genererar inkomster till hushållet - och föräldern inte längre har försörjningsansvar. För mig är det ofattbart och ett jättesvek mot barnet. Även om det är 18, 21 eller äldre. Det har som sagt inget med pengar att göra - och det spelar ingen roll om jag som förälder lever under existensminimum eller har ett överskott på många tusen. Det finns sätt att lösa ekonomiska kriser på - när och om det behövs.

Då var det en tolkningsfråga av din text , var och en gör väl det som fungerar optimalt i respektive Familj 😊

#30 Ger absolut inget för tolkning av texter, i synnerhet inte när det gäller forum på nätet 😉; det blir alltid fel. Det läsaren har med sig av värderingar, livserfarenhet och  attityd färgar alltid den text personen läser - såvida hon/han inte bara läser och förstår orden - och INTE lägger in sin egen värdering bakom alla ord. Själv läser jag bara vad som står och frågar när jag inte vet, men behöver veta, vad som ligger bakom texten i en mening. Att ta för givet eller förutsätta utan att är en inbjudan till smutskastning.

Läser man en skönlitterär text eller prosa, är det en helt annan sak. 🙂

När du tror att man gör vad som fungerar optimalt i varje familj, vet jag att livet och alla familjer inte ser så ut. Jag talar utifrån egen erfarenhet och det jag ser och har sett i andra familjer.  Men man kan ju hoppas att merparten av alla familjeförhållanden fungerar tack vare gemensamma ansträngningar och med hänsyn till varje individs särskilda behov. Man måste helt acceptera varandra för de man är. Det blir ju ändå alltid en prioritering till fördel för någon, men den ska inte alltid tillfalla en och samma person.  Det ska vara ett givande och ett tagande. Inte konstigt att hälften av alla äktenskap kraschar! Andelen samboförhållanden som inte håller är säkert lika hög - eller högre. Det är tydligen svårt att dela med sig och vara omtänksam.

Vinner jag på Lotto eller tipset, får ett saftigt arv eller är expert på något som mina halvvuxna /nästan vuxna barn inte orkar med,  får de naturligtvis dra nytta av mina färdigheter eller mitt överskott. Med det inte sagt att jag inte förväntar mig ett engagemang och en önskan om att de lär sig något av det jag har att förmedla.

Får min son efter sin utbildning ett toppjobb med hög inkomst, förväntar jag mig att han köper flygbiljett och fixar ett bra boende till mig när jag besöker honom och går på hans konserter. Ett toppjobb med hög inkomst är ju relativt, men i vår familj innebär det att man har ett par tusen kvar när allt nödvändigt är betalt. Tillräckligt för att betala en flygbiljett och greja något boende.

Mina barn vet vad jag behöver, gillar och skulle ha stor glädje av - precis som jag känner mina egna barn bäst av alla - så det där givandet och tagandet kommer alltid att vara helt naturligt i vår lilla familj.

Är man två som drar in inkomst till ett hushåll, delar man i den bästa av världar på alla gemensamma kostnader. Båda bidrar efter förmåga och är man gift säger äktenskapsbalken att man ska ha samma summa för personligt bruk kvar att förfoga över, när allt gemensamt är betalt.

Det betyder att den med lägre inkomst betalar mindre till det gemensamma. Demokratiskt och bra.

Har man hemmaboende barn, med inkomster - och inte bara studiebidrag - bör i rimlighetens namn även de bidra efter sin förmåga. Självklart ska de inte betala på mina lån, om det nu inte är så att de kommer att äga bostaden, bilen, båten, cykeln, motorcykeln - eller vad det kan vara - när lånet är betalt.

Jag tycker det är rimligt att sätta sig ner och räkna på vars och ens överskott.  Varför ska mannen i huset, eller mitt barn, ha ett betydligt större överskott än jag själv? Det är inte acceptabelt. Men naturligtvis kan det finnas bra och godtagbara undantag. Kanske barnet vill spara till en egen bostad medan de bor hemma; då får man väl se till att han eller hon får ekonomiskt utrymme att spara om familjens samlade ekonomi tillåter det. Det finns ju även barn vars föräldrar och mor-/farföräldrar sparat ihop en insats till egen bostad den dag barnet blir myndig. Visst är det skönt att få allt fixat, men det är få förunnat att ha det så ekonomiskt förspänt. En bostad med äganderätt är ju dessutom ett bankmedel som för det mesta stiger i värde under årens lopp. Många gånger ett mycket bättre sätt att få ihop ett sparkapital än att satsa i fonder och aktier.

Mitt eget hus är min pensionsförsäkring, även om det är mycket kvar att betala på lånen. Det är dessutom det enda av värde jag lämnar efter mig till mina barn; mitt arv till dem.

S.O.L, det låter som om du har lyckats riktigt bra! Det glädjer mig att höra 🙂

#33 Visst har det hittills gått bra för mina barn, men det är först och främst deras egen förtjänst och kanske i andra hand min! Jag är bara en mamma som vill se dem blomstra och vara lyckliga.