Det är ju faktiskt så att han är vuxen och måste ta ansvar. Tex söka till psykiatrin för utredning och soc för bidrag. Ni måste ställa krav.

Oj, så tufft! Så där borde ni inte behöva ha det.

21-åringen borde absolut testa och se om han har en diagnos. Allt för att få rätt hjälp av samhället. 16-åringen borde kunna på praktikplatser anpassade i uppgifter och tid efter vad han klarar av.

Jag läste för ett tag sedan om detta:
http://www.myndighetslots.se/
Kanske kan ni få lite hjälp där hur ni skall gå till väga.

Hera ,,,,han är inte vuxen i hjärnan, han resonerar som ett barn gör fortfarande , det är problemet , samtidigt är han ju vuxen på pappret och det är där bekymret kommer in, vi kan inte tvinga i väg honom till sjukvården om han inte vill och rent fysiskt försöka få i väg honom dit går inte heller . När vi försöker prata med honom om detta så blir han bara arg och går därifrån och stänger dörren , Man blir ju även skraj att pressa honom för mycket så han inte gör sig själv illa.  Likadant är det med 16 åringen, men han är medveten om sina problem, han vill göra något som han klarar av , men vi får ingen hjälp att tala om , han får gå 1 gång i veckan till nån form av resursgrupp men det ger inget , tanken var ju att dom skulle skaka fram någon form av praktik eller utbildning som han orkar med . Klarar dom inte det så tycker jag att dom (myndigheterna av något slag) måste erbjuda helt vårdnadsbidrag eller ge honom förtidspension , men det kan man kanske inte få förrän dom fyller 18 ??  Samma gäller ju med 21 åringen om han inte kan anpassa sig till verkligheten vi lever i , men det förutsätter ju som sagt var att han får en diagnos moment 22 alltså.    Sindri :  Tack för länken, ska spåna igenom detta och se om det är något vi kan få hjälp med via dom.

#3 Tyvärr finns inga genvägar när det kommer till vuxna personer. Det är ju så att ni måste säga stopp även om han blir sur. Eller så kommer ni få försörja honom resten av livet.

Att ställa krav på att han åt Minst onde går till socialtjänsten kommer inte döda honom.

ansöka om höjt vårdnadsbidrag kan ni ju göra för 16 åringen. 25 % låter väldigt lite tycker jag .  ni ska ju skriva varför vårdvbehovet har ökat sedan ni blev beviljade 25 % . ekonomin är ju inte det de bryr sig om utan vårdbehovet när man jämför med jämnåriga. men det låter ju som att han behöver stöd i det mesta för att få dagen att fungera.När det gäller den äldre så   kanske någon form av kontaktperson hos soc kan vara en början. de kan hjälpa  även vuxna personer. annars finns kanske Personligt ombud  ( PO )i eran stad. han måste ju skriva in sig på af så han kan få aktivitetsersättning elr vad det nu heter . ang 16 åringen så går han ju under LSS och där finns stöd till honom att söka  ledsagare och annat så att han kommer igång med någonting . så kontakta omsorgsförvaltningen om det . lycka till

#5 Du menar nog aktivitetsstöd.

Aktivitetsersättning är något man kan ansöka om om man har diagnos och läkarutlåtande om varför man inte kan jobba. Det kan man få upp till man blir 30. Sedan är det sjukersättning man ansöker om.

så hette det ja :)

Finns det ingen som er 21-åring har förtroende för och som kan prata med honom om det här ? Tror tyvärr att det behövs göras en utredning så han får hjälp . Klart han blir arg och rädd när ni ställer krav på honom som han inte klarar av . Ni finns ju inte kvar i evighet för att ta hand om honom så det är dags nu (oavsett om HAN vill eller inte ) att hitta ett annat boende och sysselsättning åt honom . Låter hårt men det finns inget annat, om ni inte vill att han ska bo med er resten av era liv ?

21 åringen där, ni kan inte få honom till tex samhall? Där de anpassar mer efter hur personer mår och så och då få lön? =) Vet jag fungerat för många som inte "Klarat" praktiker och andra jobb

Har ni kontakt med Barn och ungdomshabiliteringen ang 16:åringen? Dom kan ju bättre vilka rättigheter man har om man har diagnos.

Ang den äldre så, ja får han växa upp. Det kanske låter hårt om han nu skulle ha diagnos men även vi med bokstavsdiagnoser kan lära oss att ta hand om oss själva och andra. Men man kan inte lära sig att ta hand om sig själv och andra om man hanteras med silkeshandskar hela tiden.

Nu tycker jag att sterling varit väldigt klar med att den äldsta sonen har allvarliga problem. Varför anta att hen daltar med sitt barn? Det finns många störningar(psykiska eller fysiska) som är såpass allvarliga att säga till på skarpen är lika meningslöst som att säga till en rollstolsbunden att börja springa.

Nu säger jag inte att på skala ett till tio så är 21 åringen nära tio och kan inte resoneras med, men förstår ni hur otroligt svårt det är att höra er uttrycka er som om det enda som fattades var en tillsägelse? Kanske det är det som saknas. Kanske han är deprimerad. Kanske har en tumör. Kanske något annat man inte kan "växa ifrån". Vi vet inte hur illa det är ställt, men ni beter er som om ni känner honom. Det kanske låter hårt, men jag hör så ofta från folk med problem vars familjer, vänner, jobbkamrater, främlingar är otroligt dömande på ett sätt att det förstör för dem att jag ville säga ifrån. Tänk om ni en dag säger "väx upp" till någon som behöver medicin för att kunna ta sig upp ur sängen på morgonen? 

Berätta gärna mer sterling, eller inget alls. Jag har ingen aning hur det är att vara så illa dan eller råd var man kan vända sig, men jag känner flera personer som gör sitt bästa fast deras kropp eller sinne säger nej. Kanske din son gör sitt bästa. Kanske inte. Kanske han behöver en spark i baken från någon annan.

Jag fick en vänlig knuff i ryggen i vinter som arbetssökande(välmenad och mjuk) och har nu arbetsprövning, en klar C-uppsats och får nu en utredning om jag har ADHD eller inte. Allt det för att mina nya handläggare på arbetsförmedlingen skickade mig till några konsulter som upptäckte vad jag behövde hjälp med i jobbsökandet(och livet i övrigt). En spark i baken hade inte hjälpt lika väl.

#11 Om det är så illa måste man kontakta vården. Man låter det ju inte fortgå.