# Prioriteringar Author: Anonym Behöver skriva av mig lite. Jag och min sambo har det inte jättebra ställt ekonomiskt, vi klarar oss och vi lever helt okej, men har inte särskilt mycket till övers även om vi såklart unnar oss nöje ibland (tack vare att jag är bra på budgetering och tvingar oss att spara). Jag är långtidssjukskriven på heltid och sambon har varit sjukskriven men ska tillbaka till jobb nu. Men han har inte längre kvar sitt jobb så han har ingenstans att gå tillbaka till utan måste söka ett nytt jobb. Problemet är att han hela tiden har så mycket hobbys och aktiviteter för sig att han knappt hinner söka jobb. Några av hans hobbys kostar pengar, bla vill han åka på den årliga hästtävlingen i sommar dit vi brukar åka (från början min hobby som han blivit intresserad av i det sista vilket innebär att det är ganska "nytt och spännande" för honom). Att åka dit innebär att umgås med kompisar, festa, njuta av livet och titta på hästar (ingen av oss ska tävla detta året). Men problemet är att vi har inte jättemycket pengar, vi har en bäbis på g och hans ersättning löper snart ut och han har ännu inget nytt jobb på g och han är urusel på att lägga tid på att söka. Istället tar han små "svartjobb" där han hjälper grannar och vänner/bekanta med småjobb och då får in några hundralappar och ibland tusenlappar. Visst jättebra, men sen då? Vi måste ju leva i framtiden också och dom pengarna går inte att jämföra med en månadslön, en månadslön kräver ett jobb och då måste han ta sig tid att söka. Visst vi har pengar som vi kan åka till det här hästeventet för, men jag tänker på framtiden, vad händer om han inte får ett jobb när ersättningen tar slut? Då måste vi kanske ha dom där pengarna. Jag vill hellre spara, speciellt eftersom vi ska ha barn i höst också. Men hur ska jag förklara för min sambo, han verkar inte förstå. När jag säger att vi inte kan åka så tror han bara att det beror på graviditeten och då vill han åka utan mig. När jag förklarar läget med pengar så tycker han att jag är löjlig "vi har ju pengar" eller så säger han "jag löser det", och han kommer med kompromissförlsag om att vi bara åker en dag eller liknande. Men det går ändå jättemycket pengar även om vi bara åker en dag. Bara inträde för oss två en dag blir 500:-, sen tillkommer mat, dryck, resa osv. Problemet är att jag halvt om halvt har gått med på att åka en dag (som kompromiss istället för att åka hela helgen), för jag vill gärna ner själv också. Men ju närmare vi kommer ju mer inser jag att vi borde nog spara dom där pengarna, det är en onödig utgift, om än väldigt rolig. Men det kommer fler år, det är ju inte sista gången liksom. Jag vet bara inte hur jag ska få honom att förstå. Han är en "big spender" och att lära honom att leva hyfsat snålt (så som vi lever idag) har varit en svår resa, att begränsa ännu mer känns tufft. Jag har svårt att säga nej så jag jämkar gärna men ibland säger jag ifrån och då blir det ju som jag säger för han vågar inte säga emot, men jag känner mig alltid elak och det är inte kul vilket oftare orsakar att jag jämkar. Han har ju inte samma känsla för det här med att spara, tänka på framtiden och att oroa sig för hur man ska överleva. Men jag känner att han måste börja ta tag i det, men hur... Jag önskar så att han förstod sig på det här med ekonomi lite bättre. ## Comment 1 Author: [Borttaget] Förstår han inte att det ni måste köpa till babyn går först? ## Comment 2 Author: Anonym #1 Jodå, men problemet är att vi HAR pengar (gott och väl så vi klarar både semester och barnankomst egentligen - tack vare att jag är bra på budgetering och att se till att spara även om man har låg inkomst), bara det att vi inte KOMMER att ha pengar. Vi vet inte hur det blir med varken hans eller min inkomst i höst. Han har ännu inget jobb, och i mina ögon kan man inte spendera pengar när man inte vet att det kommer att komma in pengar. Det kan ju hända att vi blir tvungna att leva på dom där sparade pengarna om det blir någon månad som det glipar för honom innan han får jobb, har man otur kan det ju bli ännu längre tid. Jag kan inte i höst leva med gott samvete i höst med barn om han inte har inkomst och jag vet att jag gick med på att "slösa" bort pengarna på en rolig och svindyr semester. Han tar inte riktigt heller ansvar för att söka jobb, men han vill ändå spendera pengar. Där är en prioritering som inte går ihop i mitt huvud.  Så egentligen är ju problemet att vi har pengar, men att jag upplever att han inte riktigt tar ett vuxet ansvar för ekonomin. ## Comment 3 Author: [Borttaget] Säg till honom att ni kan gärna åka på den roliga resan, _om han skaffar ett jobb!_ Hittar han inget jobb, blir det ingen resa. ## Comment 4 Author: [Borttaget] Så här tycker jag man ska tänka. Man har pengar om det finns ett konto med så mycket pengar att man klarar sig ett halvår utan inkomst.Har man inte ett sånt konto har man inga pengar att "slösa".Du verkar ha en vettig inställning till ekonomi, men det är ju bekymmersamt att då leva med en kille som inte kan blicka framåt. ## Comment 5 Author: [Borttaget] Vad jag förstår så är det enbart du (#0) som är ansvarig för ekonomin och att han inte är delaktig, har jag rätt? Om jag har det så måste du få honom att vara med, att betala räkningarna tillsammans med dig och sätta undan pengar tillsammans.  Sedan tror jag att du behöver skapa ett skräckscenario för honom, visa honom hur mycket pengar ni skulle ha kvar när han inte får pengar längre. Ett barn kostar, även om man får barnbidraget så räcker det inte riktigt till för att försörja ett barn med enbart dem pengarna. Om inget fungerar så finns det ett ultimatum och det är att om han inte vill ta ansvar för er ekonomi och sitt liv som vuxen så vill han inte heller ta ansvar för er som familj - ultimatumet är att lämna honom om han inte skaffar sig en stabil inkomst. Jag ger inte rådet att lämna honom, utan bara ställa ultimatumet, han tar ju trots allt inget ansvar för sin familj. ## Comment 6 Author: Anonym #3 Jag tog upp och pratade med honom om den här resan. Han tog det faktiskt riktigt bra. Jag gjorde så att jag satte mig och räknade ut hur mycket resan faktiskt skulle kosta oss och la fram det som så att jag presenterade utgifterna och kostnaderna och la lite över bollen på honom att fundera på om vi tycker att det är värt det. Samtidigt som jag pratade om det här med jobb och hur osäker vår inkomst är till hösten. Han hissnade lite när han insåg hur mycket resan skulle kosta så nu har vi helt avskrivit den iaf. #4 Ja vi har väl inte pengar så att vi klarar oss ett halvår utan inkomster, men nån månad eller två klarar vi oss lätt. Men jag håller med dig, det är först när man har en säker grund som man kan spendera pengar. Man måste först och främst veta att man överlever och inte hamnar på gatan plötsligt innan man spenderar. #5 Vi är båda två lika involverade i ekonomin. Ibland betalar han räkningar och ibland betalar jag och ofta sker det tillsammans, oavsett vilket så "rapporterar" vi alltid till varandra så båda har full koll på läget. Jag har lagt upp en strikt budget, som vi båda är överens om (fast jag har "gjort jobbet" med att gå igenom våra utgifter osv, men såklart involverat honom genom att kolla av med honom vad han tycker att saker är värda osv) vilket gör det lätt att sköta ekonomin. Man vet precis vart pengarna ska gå när dom kommer in och när man ska handla saker så är det väldigt lätt att se om man har råd och man vet vart pengarna ska tas ifrån. Dock så är det nog jag som är den mest ansvarstagande vad gäller ekonomin. Innan vi hade gemensam ekonomi så var han verkligen en "big spender" och dragen ligger kvar hos honom, dom är svåra att få ur men han börjar arta sig. Han hade då lika mycket inkomst ensam som vi nu har gemensamt, och ändå hade han alltid slut på pengar vid månadens slut. Och han sparade inte ett öre. Han är lite av stilen "det löser sig". Men jag är av stilen att "klart det löser sig för jag ser till att ta ansvar så att det löser sig, vilket ibland innebär att avstå vissa saker". Han har heller inte riktigt koll på värde av saker och ting, jo värde i inköpspris osv. Men inget koll på värde i form av: arbetad tid i ett svartjobb som ger några tusenlappar men också innebär förlorad tid att söka vitt månadsjobb. Vad är mest värt? Han tycker det är skitsmart att jobba svart och få in pengar "ja men jag drar ju in pengar till familjen". Men jag anser att det är fickpengar som man kan dra in utöver att man har en fast inkomst, för det är fast månadsinkomst som ger trygghet i längden, det går inte att jämföra med några extra tusenlappar här och var. Dessutom har han ofta inställningen att när han fått in dom där extra tusenlapparna, ja då kan man gärna spendera dom på tex en resa, för det är pengar vi annars inte hade räknat med att få. Men jag tycker ju fortfarande att han tagit tid från att söka riktigt vitt månadsjobb och därför anser jag att dom svarta pengarna måste läggas på hög och sparas, eftersom vi inte vet om han får ett vitt månadsjobb med rullande inkomst. ## Comment 7 Author: Anonym Det här handlar nog också om att det är så otroligt stor klyfta mellan oss. Han är en "big spender" som är van vid att när man vill köpa något som man inte sparat till själv (för att man slösat pengarna på annat) så går man till mamma eller pappa och ber om lån. Han betalar tillbaka så det är inte det, men han drar sig inte för att ta ett lån istället för att spara först och spendera sen. Och mamma o pappa är så bra på att låna ut pengar, så han har ju heller aldrig behövt spara själv. Jag har förvisso alltid haft föräldrar som stått bakom mig och hjälpt mig bäst dom kan om jag hamnar i knipa. Men knipa innebär inte att man har lust att köpa en ny bil eller en ny soffa och missat att spara ihop pengar till det. Knipa handlar mer om att något extremt oturligt händer så att det inte går att få ihop trots att man försökt sitt bästa att spara själv. Och oftast innebär hjälp/lån av mina föräldrar att man tex får låna deras bil om man måste nån gång tills man sparat ihop pengar att reparera sin egna eller att dom kan hjälpa till med att handla lite mat eller liknande. Krisar det sig i pengar så går det att få låna lite men mina föräldrar har inte heller pengar i överflöd. Mina föräldrars motto är nog mer "klara dig själv i första hand så finns vi här och stöttar om det verkligen behövs". Medan sambons föräldrar inte alls har den intentionen att låta sina barn växa upp, utan dom är alltid där och fixar och donar (både vad gäller ekonomi och annat). Jag har även fått prova på att leva på socialbidrag vilket sambon aldrig ens varit i närheten av att göra. Det är faktiskt ganska nyttigt, för det ger en perspektiv på livet. Även om det inte var kul på något sätt där och då så ser jag det ändå som en nyttig erfarenhet som gjort mig väldigt medveten om ekonomi och vikten av att ha en trygg ekonomisk framtid.