Jag vet egentligen inte varför jag sitter och skriver det här i och med att jag inte har någon aning om vart jag vill komma med texten, men det känns som om jag behöver lätta lite på hjärtat så ni får stå ut…

Min mamma blev lovad en fast tjänst inom äldreomsorgen för lite mer än ett halvår sedan, men strax innan hon skulle börja jobba där hörde de av sig och sade att de inte hade något behov av henne. Detta fick hela tillvaron att rasa samman i och med att mamma - som redan hamnat efter med räkningar och dylikt - blev arbetslös och därmed hamnade efter ennu mer. Någon hjälp fick vi inte då de tyckte att hon tjänat för mycket pengar, vilket väl var runt 6000kr (inklusive mitt studiebidrag & underhåll) Efter det har det bara blivit värre och värre och jag vet inte hur många brev ifrån kronofogden som trillat ned i brevlådan. Senast idag kom det två stycken..

Vi lever inget lyxliv och har aldrig gjort utan har så gott som alltid fått snåla lite, men såhär illa har det aldrig varit. Hyresvärden hotade med att vräka oss men det lyckades vi lösa på annat vis och bor fortfarande kvar. Vi har ingenting vi kan sälja för att få lite extra pengar, och det enda man väl kan göra är att slakta hästarna för att få en tusenlapp eller så "över" som man kan lägga på annat..

Jag är 18 år gammal och anses kunna ta vara på mig själv. Jag har dock ingen inkomst förutom underhållet + barnbidraget, som jag ger till mamma i och med att hon behöver pengarna mer än jag.

Jag vet egentligen inte hur illa det faktist är men tror att hon har skulder på runt 100 000kr. Hade hon fått ta ett lån på 200 000 så hade hon kunnat lösa alla småskulder och istället slantat in pengar på ett enda lån, men det är väl inte möjligt i det här stadiet. 

Det dumma är att vi har hamnat i den här sitsen enbart pågrund utav att mamma inte fick det där jobbet. Hade de sagt det några veckor tidigare så hade hon iallafall haft chansen att försöka hitta ett annat jobb, men det hanns liksom inte med nu vilket gör mig riktigt förbannad.

Jag håller på och letar jobb men i och med att jag fortfarande går i skolan så är det lite knepigt. Har dessutom svårigheter att ta mig någonstans i och med att vi bor rätt illa till.

Allt det här tär på både mig och mamma vilket gör att vi råkar i luven på varandra betydligt oftare än vanligt. Det finns stunder när jag känner att det är dags att hoppa ur den här sjunkande livbåten men samtidigt så kan jag inte förmå mig själv att lämna henne ensam med det här. Jag vill hjälpa till och få det bättre, inte lämna henne i sticket..

Som sagt så vet jag inte varför jag skriver. Det är ju ingen utav er som kan hjälpa till att göra saker och ting bättre, men jag tänker väl högt helt enkelt.

God jul på er!